Nebraskahöst

Så när jag lämnar gymmet efter mina pliktskyldiga 45 minuter på löpbandet så hoppar min nano till Atlantic City och molnen har dragit ihop sig över det fattiga Maastricht som jag ser från trappan till mitt rika fitness-center där vi xpats samsas om löpmaskiner med inbyggda tv-apparater och gratis coca cola. Jag har inte tagit någon jacka och huttrar i min något för streetiga Milkcrate tischa. Men jag är vaken igen. Collegekidsen från från Oberlin och Indiana och North Carolina State som jag har lärt att älska den Europeiska Unionen under de senaste tre veckorna har åkt hem. Clint och Blake och Josh och alla de andra kärnfulla namnen sitter på planet över Atlanten. På väg tillbaka till verkligheten efter sin sommar i Europa. Eller snarare så sitter de väl fast i Bryssel, London, Amsterdam och tvingas till att äta upp sitt eget shampoo för att få gå ombord på något av de terrorängsliga Continental-planen. De hann med allt. Inklusive British Open och skydiving. Och de lärde sig till sist att älska EU. Jag kommer att sakna dem lite grann. Som jag alltid saknar Amerika lite grann. Drömmarna om Amerika. Pragmatismen och hjärtligheten. Otåligheten och de stora ögonen. Här är det Nebraskahöst. Småkallt och det börjar bli mörkt. Allt jag vill är att lyssna på Atlantic City. Allt jag vill är att Amerika ska vara som min dröm om Amerika.