Skotsk postscript

Den årliga konferensen med Ius Commune Research School. I år åker vi till Skottland. Fakultetens ekonomi ältas ideligen, men att flyga typ 75 jurister av varierande dignitet till Edinburgh för 3 dagars umgänge är uppenbarligen inga problem. Inte mig emot. Har haft travelling fatigue efter höstens flängande men vem kan säga nej till en gratis resa och, för ovanlighetens skull, ett decent hotell? Och Edinburgh gör mig inte besviken. Allting en latent anglofil kan önska sig i form av en liten gotisk stad. Regnet, vattnet, de gröna bergen, pubbarna, de små gränderna, tweed, tweed, tweed. Lägg till det ett par föreläsningar av Edinburghska professorer och en professor i Comparative Law från Oxford, samt en mottagning i universitetets imposanta bibliotek och bilden är nära nog komplett. Föreläsningarna är väl, om sanningen ska fram, måttligt intressanta för undertecknad, och maten består mest av mackor och burkräkor, men Edinburgh är fantastiskt.

Den första dagen trotsar vi klimatet, den begränade lunchrasten, och våra egna bakfyllor och marsherar i kostym och dräkt (beroende på kön) upp på Arthur's Seat, berget som tornar upp sig på den södra sidan av staden. Det känns mäktigt, trots att det tvingar mig att sitta igenom en efteriddag med Public Law presentationer i rejält leriga byxor och fuktig skjorta. På kvällen byter vi om, representerar i biblioteket och går på northern soul bar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när professorn i private law rör på höfterna till Flirtation's Nothing But a Heartache. Jag väljer till sist att slå ned blicken. Det hela slutar med ett provrör Jägermeister i en svennig bar ett stenkast från Royal Mile. Det känns på något vis passande.