Europa (det miljonte försöket)

Jag reser med tåg mellan Maastricht och Bryssel. Det är vinter här. Kal, tom, grå vinter. Någonstans utanför Leuven kisar jag genom den immiga rutan, ut över de bruna fälten, röken stiger ur stenhusens skorstenar. Var det den här vägen Lord Wellington kom efter de spanska linjerna, efter Waterloo? Var det den här sträckan de tyska pansardivisionerna färdades för att befästa positionerna vid Ypres, Bretagne, Normandie?

Erasmus lär ha grundat biblioteket i Leuven. Det innehåller världens största samling av flamländsk literatur. Den nederländska världens akademiska hjärta. Två gånger brändes det till grunden av krigströtta tyskar. Två gånger byggdes det upp igen. Harvards rektor tog efter båda de stora krigen ett personligt intresse i frågan. Akademian känner inga gränser.

Men vi dog för för våra gränser. Det var i de här omgivningarna vi skrev vår Europeiska Historia i versaler, i vårt eget blod. Det var här vi försökte utrota varandra. Det var här vi dödade varandra tills vi inte orkade längre. Och jag minns när jag stod i den här vinterns enda snö i stormen på den amerikanska kyrkogården utanför Maastricht. Åttatusen kors och stjärnor att symbolisera den totala meningslösheten. Den tomheten går inte att beskriva.

Det ska vi minnas när våra folkvalda drabbar samman med pennorna vässade i konferensrummen runt Place Schuman de närmaste dagarna. Och vi ska minnas att kanske är oenigheter om budgetar den högsta formen av utveckling den här kontineneten nått. Småsnålheten symbolen för civilisationen. Oenigheten beviset för enigheten. Till sist skriver vi vår historia i gemener, i bläck, i löften som vi inte längre har råd att bryta.