Nostalgisäsong

Vaknar och min förkylning är nästan borta. Utanför fönstret har Maastricht försvunnit i dimma. Tjocka. Det känns som jul av någon anledning. Kanske för att vi har städat, kanske för att vi har smet kvar och äter pannkakor till frukost. Jag köper mandariner på väg till jobbet för att hålla fast vid känslan. Onze lieve vrouw kyrkans klockor slår. Det är början på nostalgi-säsongen. Tror det har varit så här sedan jag flyttade utomlands. Den enda tiden på året jag verkligen längtar hem. Till mörker, kyla, innebandy, långa koppar kaffe på café, Östgöta nation, whatever, familj. Sverige. För varje år känns det lite längre bort men känslan återkommer. Och jag gillar det. Det känns på något vis tryggt. Vetskapen att det finns en liten kärna som inte bleknar.