Den polske rörmokaren
Det finns ingen anledning att inte läsa Maciej Zarembas artikelserie i DN just nu. Som vanligt lyckas han gå djupare än någon annan utan att tappa fokus och driv i sin rapportering. En av få riktigt, riktigt bra svenska journalister. Och som alla goda journalister anklagas han av de rådande makterna för att vara partisk. Så långt har vi kommit från granskande journalistik i Sverige, att när det utförs antas det vara en partsinlaga.
posted by Joakim at 1:56 AM
2 Comments:
Visst, Zaremba skriver lysande och avtäcker sidor av de här problemen som inte har funnits med alls tidigare, men är detta hela bilden? Knappast: han skärmar ändå av den besvärliga frågan om hur man undviker att alla löner slirar ner till vitrysk nivå, eller att konflikten i Vaxholm faktiskt också, i förlängningen, gällde andra saker än enbart storleken på lönen. Minimilön är f ö något som inte finns i svensk arbetsrätt, därmed kan begreppet användas som rökridå för både det ena och det andra.
Det finns givetvis en känsla av nationell oförrätt under ytan hos många polacker efter 120 år utan ett land 1795-1918 och femtio år bakom järnridån - en känsla av att ha blivit utlämnade och grovt svikna av fegare bröder i den europeiska familjen. Den bär Maciej Zarremba säkert också på, och den bubblar upp till ýtan till exempel när Rafal på bygget ryter att om inte norrmännen hade varit fega 1940 så hade han haft norska hantverkare som snickrat på hans veranda därhemma. Vad vet den här killen om norrmännens krig? Hade han läst ett par hejiga artiklar av Staffan Heimersson så hade han kanske också sagt att svenskarna var ynkryggar som inte släppte igenom en fransk-engelsk kår genom Lappland 1940, eller skeppade över några divisioner och hjälpte Polen 1939.
Den där planen att ingripa mot ryssarna över lappland - och i förbifarten kapa åt sig malmfälten - är en händelse som fortfarande då och då exploateras feter 60 år. De allierades motiv (Churchill, som marinminister, var en av de pådrivande) var i högsta grad realpolitiska: de ville att kriget mot Tyskland skulle föras i norra Skandinavien och inte i väster. Folk som var med, t ex Gunnar Jarring, menar att deras chanser att slå tillbaka Ryssland och Tyskland den vägen var lika med noll. Men vi hade blivit ockuperade.
Det finns en vilja att frambesvärja skuldkänslor och retuschera historien på högerkanten i svensk politik som kan vara ganska påfrestande. Eller värre: det handlar verkligen inte om "wie es eigentlich gewesen".
-Magnus (magnus_lgren.snabel-a.msn punkt com)
Ja, jag håller ju naturligtvis med dig i det mesta du säger. Särskilt vad gäller kriget. Problemet med race to the bottom av löner tror jag är bäst löst genom att knyta sig närmre till låglöneländer än att skärma sig från dem. Löner kommer att skilja sig under en övergångsperiod. Men betar man av den så regleras det hela mer eller mindre av sig självt. Den osynliga handen, eller vad det nu må vara. Se bara på utvecklingen sydeuropeiska löner i EU.
Post a Comment
<< Home