Avreglering, solidaritet

Jag läser Becker och Posners blogg om riots i Frankrike och det är så klart very Chicago school och säkert ytligt sett tres politiskt inkorrekt men det är så rationellt att det blir omöjligt att inte hålla med. Det går inte att låsa upp arbetsmarknader. Det går inte att ha full anställningstrygghet. Inte i en värld där det finns människor som flyr undan krig, förtryck, orättvisor, whatever och kommer hit, till Europa, till friheten, Frankrike, Sverige, Polen, vadfansomhelst. Och vi koncentrerar oss på att alla våra egna medborgrare ska kunna jobba livet ut på samma post till sköna löner. Så att våra medborgare har råd med villa, bil, hus på landet, semester i Marocko för "det är ju så skönt att komma iväg på vintern." Medan de som behöver jobb, vilket jävla jobb som helst, för de är långt hemifrån, på taffliga bidrag i en sunkig förort, inte har en chans. Medan de som behöver vår hjälp dry up like a raisin in the sun or fester like a sore and then run som Langston Hughes sa och inte har en enda jävla chans till integration. Och vi tjatar om hur dyra de är, deras bidrag, men man är ju inte rasist. Men det är inte bidrag som behövs, det är avregleringar och det är inte bara en liberal idé utan det mest solidariska som kan göras. Först fixar vi jobb, sedan löser vi det hela med att få upp alla på samma nivå. Och det har så mycket med Maciej Zarembas artikelserie att göra också men jag har inte tid att gå in på det nu. Vi måste sluta tro att allting löser sig bara våra liv fortsätter som vanligt. Men våra liv kan inte fortsätta som vanligt. Allting förändras och det är inget fel med förändring. Tvärtom. Vi måste förändras, våra förutsättningar. Det är det som är framsteg, utveckling, mänsklighet, verklig solidaritet. Att våga ta steget och ge av lite av ens egen situation till den som behöver den så otroligt mycket mer. Kom igen, det finns inga val längre.

Jag får ta och styra upp den här postningen sedan för den är så ostrukturerad. Men det som måste sägas måste sägas och formen får vänta. Sanningen är att just nu verkar det som om liberalismen är den nya socialdemokratin. Den fria rörligheten den nya solidariteten. Avregleringarna de nya transfereringarna. Toleransen det nya broderskapet.