Lake Shore Drive

Jag joggar med Theo Parrish i lurarna pa Lake Shore Drive. Pa kvällen, i det vita, amerikanska elektriska ljuset, i sanden som vinden drivit upp pa cykelbanan och som fastnar i hjulen pa collegekidsens rollerblades. Där nagonstans träffar mig Chicago som ett slag i solar plexus. Jag är en tunn wide receiver och staden är den fetaste defensive line i ligan. Jag är inte ens i närheten av bollen. Kanske har jag ätit för daligt, less pa ost och fries, kanske är jag bara trött. Men jag har underksattat kraften här. Malmedvetenheten. Skyskraporna. Herregud, när Chicago River blev för förorenad för att släppa ut i Lake Michigan fick de den att flyta i andra riktningen i ett under av boskapspengar och beslutsamhet. Out of sight, out of mind. Kan man göra nagot sadant kan man göra vad som helst. Men New Orleans far inga nya barriärer, ingen ateruppbyggnad. Bara löften, ord, besök av presidenten i hardhat och det där lilla märkliga leendet. Dess röst är inte tillräckligt stark. Out of sight, out of mind.

Vinden friskar i. En svart familj packar ihop sina drakar pa stranden, i utkanten av det vita ljuset. De vinkar till mig. Det gör mig av nagon anledning rörd. Det är som om vi delar nagot. Vad? Kanske bara den oerhörda synen av Chicagos skyline och vinden. Kanske drömmen om Amerika.