Bryssel revisited

Vi åker i Ps Citroen längs Toisson d'Or, i mörket och neonet från Chanel, Hilton, turistbarerna, biograferna. Mitt hjärta slår snabbare och jag saknar plötsligt Bryssel intensivt. Vi pratar om Cheney och Libby, vad annat finns det att prata om just nu, och enas om att vi skulle bli besvikna om Rove blir indicted. Vi vill inte att hans evil genius ska bli befläckat. Vi hämtar en säng i St. Josse och åker tillbaka upp till St. Gilles och P och Ks nya lägenhet av Woody Allensk Upper East side modell. Duplex med trägolv och mosaik i källaren. Modernt kök och en höstträdgård där löven fortfarande ligger kvar. Vi äter Quiche Lorraine och dricker vitt vin. Gästerna dyker upp så sakteliga, den vanliga mixen av parlementsbroilers, annat löst EU institutionsfolk och lobbyister. De som blivit våra vänner genom snart fyra år av dessa fester hemma hos P och K. Lägenheterna har växlat, från det fuktskadade och bohemiska penthouset på Rue Victoire, via den stora terassen bredvid Paul-Henri Spaaks gamla residence till denna. Människorna har också växlat. Genomströmningen i Bryssel är högfrekvent, men kärnan återstår. Ett tag hade P och K en middag mitt i veckan och fest på fredag eller lördag åtminstone två gånger i månaden. Det kändes ibland som vi spenderade mer tid hemma hos dem än vi gjorde i vår egen excentriska lägenhet på Rue du Conceil. För den innersta kretsen blev framförallt lägenheten på Rue Victoire en institution, en fast punkt i den sociala kalendern. Det gick liksom aldrig att bjuda igen i samma utsträckning. Och det var inte tanken heller. Ingen älskar som K att arrangera fester. Men nu är det över, eller åtminstone ett uppehåll. Barn går före.

Dagen efter äter vi flottiga omeletter och dricker Lait Russe för att uppnå någon form av balans. L och jag promenerar i antikvitetsbutikerna runt Rue Haute. I solen på Place Jeu de Balle sköljer brysselbourgoisin ned ostronen med alsace vin över någonting av Houellebecq. Vi dricker en cola light och tar tåget tillbaka till Maastricht.