Jag har blivit Ulf Nilsson

Så fann jag mig själv, tvärtemot min egentliga vilja, att redan vid lunchtid börja längta efter gårdagskvällens avsnitt av The Contender. Ett boxningsprogram som dokusåpa. Det är ju helt sjukt. Jag som aldrig fattat boxning eller tjurfäktning eller storviltjakt eller någon annan av de bestialiska hemingway-sysselsättningarna man skulle kunna drömma fram. Dokusåpor har jag en mer välvillig inställning till, även om de alltid lämnar mig med en fadd eftersmak av skam. Förutom tidiga Robinson. Det var tv-historia. Och det är nog The Contender också. Sly Stallone och Sugar Ray Leonard i ett flådigt men inte för vräkigt gym och ett gäng lovande boxare. Väldigt enkelt egentligen: Två lag, en tävling per program, vinnarlaget får bestämma vem från dess lag som ska utmana vem från förlorarlaget. Vinnaren av fighten stannar kvar, förloraren åker hem. Stallone och Sugar Ray är helt perfekta. Grabbarna är tuffa, testosteronstinna. Smockan hänger bokstavligen genomgående i luften. Men Stallone och Sugar Ray respekterar de. Intensivt, hårt, mänskligt på något vis. Och igår kom George Foreman och hade bbq. George Foreman! Det är, utan tvivel, helt strålande tv. Men ändå. Det handlar om boxning. Världens inte bara vidrigaste, men också tristaste sport. Vad händer med mig? Är det en 30-års kris? Har jag blivit Ulf Nilsson?