Extremely Loud and Incredibly Close

Ända sedan jag läste Everything is Illuminated har jag väntat på nästa bok av Jonathan Safran Foer. Jag gillar allting med honom. Jag gillar artiklarna som skrivits om honom, att han inför den där intervjun, i DN tror jag det var, skickade otroligt många invecklade mail till journalisten som skulle intervjua honom. Som om vore han en av sina egna romanfigurer. Jag tillar att han är ung, judisk, rolig, manattan. Jag gillar att Salman Rushdie diggar honom och att John Updike recenserar honom i New Yorker. Everything is Illuminated slog ned som en bomb hos mig. Tycker att Safran Foer spöade skiten ur Jonathan Letham och Eggers och alla de andra i den nya amerikanska litteraturen. Och han gjorde det i Allt är upplyst för att han skrev en smart roman men med hjärtat, hjärtat, hjärtat. Allt byggde mot en emotionell katarsis. Det kändes, när jag läste den, som om jag aldrig läst en liknande bok.
Som en följd av detta borde jag älska hans senaste bok Extremely Loud and Incredibly Close. Jag köpte den samma vecka den släpptes i juni och har sedan hållt på den för att inte missbruka den. Sådant beteende bäddar ju naturligtvis för besvikelse... Men ändå. Jag borde älska Extremely Loud... Den har allt det jag älskar: Hjärta, stort anslag, en Salingeresque protagonist, ett Wes Andersonskt New York, komplett med excentriska äldre män och vänliga doormen. Allt finns där och det är inte alls dåligt genomfört. Men kanske har Jonathan gjort det för enkelt för sig? Kanske blir 9/11 för stort för att greppa, fär komplicerat för att koppla samman med en åttaårings dysfunktionella sorgearbete? Och varför pratar de inte med varandra? Varför vet inte Oscar om Stans familj, om sin mammas terapi, om sin morfar? Varför detta hemlighetmakeri? Det blir till sist, jag vill inte säga det, aningen krystat. Det är inte det att det saknas fantastiska passager. De finns där alldeles bestämt. Men kanske var den här idén för bra för Jonathan? Kanske passade den honom alltför väl och han blev slarvig? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att stordådet för eller senare kommer att upprepas. Väntar i nästan lika stor spänning på nästa del i Jonathan Safran Foers kanon.