Finland

Vi kör norrut från Helsingfors i den gröna Seaten med med svärmor i baksätet och Jazzanovas nufolk (som bekant den nua nujazzen) samling Secret Love i den raspiga stereon. Förbi Lahtis och St. Michel, genom Skogen, mellan Sjöarna, mot Nyslott. Det är nog som Värmland. Men jag har aldrig varit där. För mig är det bara vackert. Oändligt. Tyst. I Nyslott har den fulaste delen av femtiotalets skandinaviska miljonprogramsfunkis gjort sitt bästa för att ta livet av idyllen. Men inte lyckats. Ett sjöflygplan landar när vi äter hela små smörstekta fiskar och bakad potatis på det stora hotellets terass på femte våningen. Då känns det plötsligt som Kanada. Fast jag aldrig varit där heller, så det är väl ett filmminne. Shoot to Kill med Sidney Poitier kanske. I Ramunderskolans aula i Söderköping 1989 eller nåt. På kvällen ser vi Turandot i slottsruinen och trots att det låter vansinnigt medelålders så är det faktiskt magiskt. Inramningen nära nog komplett. Opera ett oväntat vitalt format. Oväntat åtminstone för en barbar som jag. Jag vill plötsligt skriva en opera. Kanske skulle ha fortsatt de där pianolektionerna i fyran. Jag var på väg att bli grym på boogiewoogie. Söderköpings unga Charlie Norman. Från det kan steget inte vara långt.