Tsunamirapporten

Så kom den till sist: Den utlovade rapporten om hur Sverige handlade veckorna efter Tsunamin. I rapporten ges vad som borde uppfattas av de flesta som svidande kritik, inte bara av den svenska katastrofberedskapen, utan också av bristen på intiativ när katastrofen väl var ett faktum. UD och Socialstyrelsen angav dagarna efter katastrofen att man inte förstått omfattningen tsunamin. Denna brist på insikt beskrivs i rapporten som "mycket svår att förstå" i ljuset av att vittnen och medier rapporterade om omfattningen inom ett par minuter efter det att katastrofen var ett faktum. I finska medier igår rapporterades att Finland erbjudit Sverige att ta med svenskar hem på det första av de plan som skickades till Thailand inom 24 timmar efter tsunamin. Följande dygn erbjöd Finland Sverige att flyga ned hela flygplan för att enbart ta hem svenskar. Båda erjudandena avslogs. Liknande beslut fattades när andra europeiska länder erbjöd sig att hjälpa Sverige. Dessa belsut är fullständigt oförsvarbara. Var hela den svenska beslutsprocessen fullständigt förlamad? Eller är det så att vi i Sverige tycker att det är fult att be om hjälp? Tar man emot hjälp kanske man vid något tillfälle förväntas att hjälpa andra... Den som står i skuld är inte fri som någon Persson visst sa. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker att hela den här historien är hutlös från början till slut. Inte nog med att tsunamin tog över 500 svenska liv och förändrade livet radikalt för många, många fler, den avslöjade också någonting djupt skamligt i den svenska folksjälen. Rädslan för att be om hjälp, skräcken för att fatta svåra beslut, den totala oviljan att ta ansvar för sina handlingar. Men det kanske är oundvikligt när ett lands historia är centrerad runt att undvika konflikter till varje pris. När självuppfattningen bygger på en retuscherad bild av den egna förträffligheten. Är det inte dags att vi börjar tala om Sverige på ett ärligt sätt? Kanske om vi började tala om vad vi har offrat för vår välfärd kunde vi förstå att vi skapat väldigt lite själva. Att någon alltid betalar priset. Kanske förstod vi då att vi inte är ensamma, inte förträffliga, inte utan skuld. Bara ett vanligt land som behöver hjälp precis som alla andra länder.