Jag måste tvätta bort Carl Bildt stämpeln

I efterdyningarna av folkomröstningarna i Frankrike och mitt nuvarande hemland Holland så borde jag naturligtvis skriva en gubbig blogg om hur fel alla röstade etc. Det är inte det att jag inte har en hel del att säga i frågan, det kan samtliga mina vänner och kollegor intyga. Särskilt min engelska kollega Mark som fick sig en saftig föreläsning om hur folk insisterar på att rösta tvärtemot sina egna intressen signerad yours truly igår över eftermiddagskaffet. Men då Olle försiktigt har påpekat att mina inlägg ofta har karaktären av Carl Bildts nyhetsbrev (det stora anslaget, inte politiken) så känner jag att jag måste lätta upp stämningen och bli aningen mer personlig.
Alltså: Mer pop och mindre politik. Popen har inte gått så bra idag däremot. La en skön arbetstimme på att försöka hitta Sharon Jones and the Dapkings version av The condition my condition is in. Såg någonstans att de gjort den. Inget lysande resultat så jag fick nöja mig med den gamla northern soul versionen av Betty Lavette. Dagens mp3:a som den där gubbiga ickerökaren på Aftonbladet skulle säga. Läser för övrigt Absolute Friends av Le Carré. Första delen är grym Evelyn Waugh pastisch. Komplett med alkoholiserade indiska officerare och unga män på drift. Känner att det ligger en spionhandling och bara väntar på att komma upp till ytan dock. Kommer någon ihåg när Le Carré sa att USA har entred one of its periods of historic madness i relation till Irak kriget? Rätt kul sagt. Sådärja, så var vi inne på politik igen. Kan bara inte hålla mig borta. Bäst att sluta. Men se det här som ett första försök att ta sig bort från Bildt-världen.
Tills vi hörs igen.