Trygghetsfantasi

Över brunch på Pain Quotidien i Ma Campagne i Bryssel säger Anna att fyfan vad skönt det vore att bo hemma i Skellefteå i en tråkig villa med altan och jobb på kommunen istället för att höggravid pendla mellan Lissabon och Bryssel. Att tänk hur man kämpade för att komma bort från radhusdöden och maskrosrensningen och storhandlingen på Matex och nu vill man bara tillbaka. All tiden som las på att lära sig språken, EG-rätten. Pengarna som lånades av CSN till Uppsala, Erasmus, kanske en Masters-utbildning. Drömmarna om att få "ett jobb där man reser mycket" och "bo utomlands." Och så är vi plötsligt trettio och vill bara att allt ska funka. Inte strula. Inte lägga all vår tid på att förhandla fram tvärkulturella lösningar i våra egna förhållanden, inte lägga alla våra pengar på dubbelt boende, telefonräkningar, flyg. Och jag säger att jag håller med. Att jag också vill ha teve1000, sommarstället, mamma och pappa i närheten. Att jag byter "spänningen" i det här livet mot "tryggheten i det andra. Vi är ju inte mer än svenskar trots allt, och trygghet är vår paradigm. Men på tåget på väg tillbaka mot Maastricht, genom den gröna benelux gobelängen, genom smutsen i Liege, vet jag att det inte är sant. Ingen av oss skulle byta. Våra liv är annorlunda. Men vi valde det här. Det finns en trygghet i det också.