Att kalla saker vid deras rätta namn

Såg att min gode vän Olle varit rasande aktiv i sitt bloggande från Bryssel. Detta i skarp kontrast mot min egen fullständiga inaktivitet sedan jag öppnade den här siten för ett par månader sedan. Jag ska inte lova för mycket, men gör åtminstone en punktinsats här. En sak måste ut.
Jag har alltid varit en stark anhängare av en maxim som vi kan benämna "Att kalla saker vid deras rätta namn." Senast i förrgår gick jag över middag en rond i denna paradgren mot Andy Stirling från SPRU. Andy är en briljant risk-forskare, har hästsvans och är någon form av postmodernist. Att kalla saker vid dess rätta namn har alltid varit av underdnad betydelse i de sammanhangen. Men det är mer eller mindre förväntat.
Däremot. Under en tid arbetade jag åt socialdemokraterna i Europaparlamentet. Främst jobbade jag för Göran Färm som av någon outgrundlig anledning inte blev omvald. En mer intresserad, kunnig och rakare politiker än Göran finns knappast inom hela socialdemokratin. Tyvärr. Rak och ärlig politik är knappast vad mitt gamla parti sysslar med nu. Vad socialdemokraterna gör är snarast att kalla saker och ting vid namn som de absolut inte har. T ex att kalla "arbetslöshet" för "sjukskrivning" eller "förtidspension." Det här är knappast en nyhet för oss som lusläser statistiken. Men när kritiken nu för andra gången på kort tid kommer från tunga, rejäla sossar inom rörelsen börjar det bli svettigt. Redan i mars i år uttalade sig den fd EU-parlamentarikern och numera LO-utredaren Hans Karlsson i samma riktning. Kommer det att hjälpa? Vi får väl se. Det blir ett rejält test för socialdemokratin. Ska vi börja hantera problemen eller fortsätta att gömma symtomen? Ska vi ha makten till någonting annat än att konsolidera makten?
Nu ska jag iväg och spela tennis för att bygga vidare på gubbigheten jag inlett med den här krönikan.
A bien tout.